Jag är inte på humör för att skriva på engelska... alla som läser detta är svenskar ändå...vad gör man när man inte ser något kvar? Något som kan rycka upp en från mörkret och skaka om en så man inser var man håller på att förlora? Det har varit mörkt ett bra tag nu... människor som förstör mitt liv bit för bit är bara rent för jävligt, jag böjar att få slut på lim här! Men vem bryr sig om mitt lim!? Det viktigaste är väl att jag är vid liv?

Jag bygger upp min jäkla mur, får folk att tro att jag är lycklig och glad, att ingeting kan förstör min dag. Men varje natt gråter jag en skvätt, och skriker och svär över att inte kunna göra något rätt.
Jag måste vara perfect, får inte ha några fel, ingen får se en sprika i bilden jag skapar för varje dag, ingen ska få lida så som jag har gjort.

Jag åtror honom så, hans vänliga ögon som säger igenom bara en blick: " Va som du är och ändra inte på dig för någon" Hans varma händer mot min hud då han trycker mig till sig och viskar att jag inte ska gråta. Hans fruktan för att skada mig...

Men jag vill inte bli honom för nära, jag vill inte bli skadad igen... inte en gång till. Det har redan hänt för ofta, det får inte hända igen, det är som att åka karusell för länge och vilja kliva av för att spy, men att du inte kan. Jag vill inte förlora honom.

Jag vill inte bli räddad igen, ingen ska behöva offra sig för mig en gång till. Att älska mig är inget straff. Alla förtjänar väl att bli älskade av någon, även jag? Även fast sakerna jag gjort är så svåra för utomstående att förstå sig på.


Ursäkta om ni blev deprimerade men jag ville bara skriva av mig lite ^^ nu mår jag bättre